Såg Helene Schjerfbeck i helgen på Waldemarsudde i Stockholm. En sån modig och helt fantastisk målare! Jag blir tokig när jag tänker på att hon inte riktigt fick chansen att helhjärtat ägna sig åt konsten. I stället tog hon hand om sin mamma, hade ont om pengar, glömdes bort. Men konstigt nog så utvecklade hon sitt måleri i sin ensamhet, gick långt förbi sina samtida. Målade mer och mer förenklat, tog bort allt som inte var absolut nödvändigt. Några få färgackord. Rispade och gned på duken. Så uttrycksfullt. Gå och se hennes måleri på Waldemarsudde, hänger fram till 28 februari. Sen flyttar utställningen till Göteborg.
Waldemarsudde, Helene Schjerfbeck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar